Lycka /sorg
Lucy min hund, som är en blandras av shihtzu och malteser på snart 7år, har nu bott här i ett par månader, hämtade henne med min vännina på hundpensionat i Segersta, vilken lycka, som igår, hon sprang av lycka ut ur buren till mig,kände igen mig, dock pep stackarn i buren, hela vägen hem till Lekvattnet.
Det är sorgligt att det gick så långt som det gjorde, jag visste långt innan att de spåra ut med min fars alkohol /drog missbruk.
Folk som var oroliga, ringde och bad mig att komma och hämta henne, hände en del gånger.
Jag och flera ringde till länsstyrelsen, jag berätta exakt hur de låg till men länsstyrelsen sa bara spydigt ": en hund placeras inte om som barn gör när de gäller missbruk" jag vart så förvånad och ledsen, fick en stor klump i halsen..Handla ju om att han hade noll koll. Kände mig så maktlös, men jag fick tänka som så att jag gjort allt jag kunnat.
Flera veckor gick, det vart bara värre och värre.. Ibland rymde hon, butiker tog in henne och gav henne mat.
Sen sluta det med flertal anmälningar och att polisen tog honom på plats.
Tänk om de bara räckte med att han var så full imellan åt, att han inte visste om hon fått mat, blivit rastad, oftast vart hon det men det var periodvis. Vilket räcker, inte godtagbart.
Inte trodde jag att han skulle slå henne / få frispel.. Men när alkoholen och drogerna kommer in så är det en annan människa som är sjuk och inte kan hantera sig.
Iallafall så sluta det med att polisen tog hunden, jag visste ingenting.. Föreens länstyrelsen ringde och berätta allt, undra om jag ville ta över hunden, för farzan nämnt mitt namn.
Såklart ville jag det, inget att tveka på.
Det har jag kämpat för ska jag säga, ringde flera gånger i veckan och undra om nått beslut tagits, både till polis och länsstyrelsen.
Tanken på att hon skulle hamna någon annnstans, aldrig få se henne och inte veta om hon trivdes/har det bra gjorde mig så illa.
Mig känner hon och tyrt sig till, här visste jag i Lekvattnet att hon skulle trivas, få en trygghet och massa kärlek, frihet, kunna springa lös och bara få vara.
Det bästa av allt är att min far varit hit nykter, ren städad, ja jag vill inte ha hit honom annars! Ett ultimatum som är ställt och när han hälsat på är han så otroligt tacksam, säger att han ser att hon trivs.
Det värmer mitt hjärta, fått mycket beröm och även från min förra terapeut, som tycker det är fint gjort av mig.
Tyvärr stör sig många på att hon trivs, att jag är så stark och klarat mig så bra.
Bara för att så många är avundsjuka och ska leta efter fel, tycker jag gör fel som har min far här och får träffa hunden, men vet ni vad? Polisen har inte nekat mig, däremot kommer jag aldrig lämna henne hos honom själv.
Sen sa folk ibörjan, tänk om han åker och bråkar till Lekvattnet, tänk vad mkt man fått höra, som sagt ni som pladdrar känner inte min far hör jag.
Han vill bara jag och hunden ska ha det bra, tyvärr kan han inte alltid ge oss den lyckan men han kämpar.
Hade han det hade jag väll fått ringa polis?
Det är svårt när han är min familj, han har fått sitt straff och det gör nog fruktansvärt ont för honom, att ha mist sin livskamrat och att inte ens minnas händelsen.
Detta får han leva med och bara hoppas han lärt sig något.
Ja han får såklart skylla sig själv men jag tycker många människor är så kalla, oförstående och dömmande.
Har man ingen erfarenhet så behöver man inte lägga sig i andra.
Jag är stolt och glad att han gav sitt förtroende för mig och jag vet att hon trivs med de andra hundarna, hos mig och Niclas.
En underbar lycka som kommit till familjen o jag njuter varje dag!
